fredag 26 november 2010

Inkludering och exkludering

Det är med inkludering som med tolerans, det luktar makt. För att tolerera något har man definierat något som annorlunda, som något som ska tolereras. Av mig, av en majoritet. Kan en minoritet tolerera en majoritet?
Visst måste man exkludera för att inkludera. Först pekar vi på elever med svårigheter, på elever som är annorlunda och som behöver sär-skiljd hjälp. Sedan kan vi inkludera dem vi definierat som varande särskilda eller speciella.
Exkludering kostar pengar. När vi har definierat de särskilda, bildat grupper som är särskiljda, hittar vi nya särskildheter som särskiljs och placeras i särskiljda grupper. Det blir dyrt, både i pengar och i tappade självkänslor.
Inkludering har många fördelar, både ekonomiska och andra. Att lyckas i skolan är ett grundskydd mot senare utslagning. Därför måste arbetet i skolan utformas så att alla elever får de grundkunskaper de behöver och så att alla elever kan delta. Låt oss kalla det pedagogik.


lördag 20 november 2010

Framgångsrecept för en grundskola

Ett tydligt fokus på kunskaper med täta uppföljningar av elevers resultat.
En tydlig ledning och ledningsgrupp som håller kursen.
Ett bra klimat med goda relationer och klassrum där alla elever platsar.
Dialog mellan föräldrar, elever och lärare. Möjligheter till delaktighet.
En stor portion uthållighet.
Glömde jag något?

fredag 5 november 2010

Svenska och andra språk

Hur påverkar elevernas olika förutsättningar, språk och bostadsområde, deras möjligheter att lyckas i skolarbetet? Var finns framgångsfaktorerna? Är skolframgången beroende av individen eller finns det framgångsfaktorer på skol- och samhällsnivå?
I min segregerade stad har många av eleverna flera språk i bagaget. Det är och borde vara något som betraktas som en tillgång. I forskningen talar man om additiv flerspråkighet, ett begrepp som också säger något om den kontext där språken samsas.
I den segregerade staden är möjligheterna att möta språk olika i olika stadsdelar. För den som bor i P. kommer svenska att vara det dominerande språket, kanske också engelska genom tv och andra medier. Barnet som bor i G. möter svenska, men också ett stort inslag av arabiska, syrianska och andra språk, språk som i majoritetssamhället är minoritetsspråk men som i G. är majoritetens språk.
I skolorna är all undervisning på svenska. I P. är svenskan de flesta elevernas modersmål och eleverna får därmed möjlighet att bygga vidare på sitt modersmål. För eleverna i G. kan det betyda att de möter ett nytt språk eller att de nu börjar utveckla ett språk som också ska hålla i lärandet av mer abstrakta ämneskunskaper. När skolan börjar blir det språk eleverna i G. talar med sin familj förvisat till tider efter skoltid, kan de för lite svenska kan de ha rätt till studiehandledning som i lagtexterna är att betrakta som särskilt stöd. Ytterligare stöd kan ges till dem som behöver i form av undervisning i svenska som andraspråk.
Att en segregerad stad med en segregerad skola ställer krav på skolan kan alla vara överens om. Men vilka krav det ställer på skolan både i P. och i G. det behöver vi kanske samtala mer om så att åtgärderna inte fastnar i individtänkande utan också kan riktas in på andra nivåer.



Vilka blir kvar?

Om du har svårt att lära dig att läsa får du gå till speciallärare. Kan du inte räkna, gå till specialläraren. Kan du inte svenska, gå till svenska-som-andraspråksläraren. Kan du inte sitta still, kanske en liten grupp där alla har svårt att sitta still kan vara något. Svårt att koncentrera dig? Kanske en skärm som avskärmar dig från de andra kan vara lösningen. Vilka är kvar?
Går du nu i en skola där det är brist på resurser så kanske du är kvar i klassen och lär dig mindre och mindre och till slut kanske du tröttnar. Går därifrån eller gör andra saker när du borde lära. Kanske blir du bäst på att vara sämst, hörs mest, bråkar mest. Med största sannolikhet är du av manligt kön. Vilka är kvar?
I alla officiella sammanhang talas för ett inkluderande arbete i skolorna. Det finns stora vinster att göra med ett inkluderande arbetssätt. Man påtalar från Skolverkets och Skolinspektionens sida skolornas ansvar för alla elever, att det är skolans ansvar att eleverna får möjlighet att nå målen.
Hur syns inkluderandet varje dag i klassrummen? Vilka är kvar?

fredag 8 oktober 2010

Lufttomt

Jag samtalade under dagen med flera lärare som berättade om undermåliga lokaler, grupper med extrem åldersmässig spridning, ingen planeringstid, språkförbistring och grupper som sakta men obönhörligt blir större och större. Betraktat från utsidan betyder det egentligen ingenting. Jag kan på ett förnuftsmässigt plan förklara brist på resurser, en elev mer eller mindre. . . . . Hade jag inte själv känt in på bara skinnet vad det betyder skulle jag inte förstå hur det påverkar mig som lärare och mina möjligheter att just då förstå och påverka vad som händer i klassrummet. Det hörs i rösterna och det syns på lärarnas spända kroppshållningar, lätt framåtlutade, undrande, frågande efter LÖSNINGEN på de till synes oöverstigliga problem man tampas med. Som att bada i havet och hålla nästippen precis ovanför vattenytan, det gäller att dra in luft när möjlighet ges, när som helst kan en våg komma och skölja över dig och göra det omöjligt att andas.
Och skoledningar tampas med samma hav, försöker att hålla sig med näsan ovanför vattenytan och förväntas av lärarna ta ansvar och presentera lösningar.
Vi pratade om handlingstvånget i undervisningssituationen, i alla möten med elever kanske, det där som gör att man här-och-nu måste ha kontroll, måste ingripa, måste hjälpa, måste lösa. Är det så att ju yngre barn desto större tryck? Om praktiken här-och-nu tar över och reptilhjärnan slår till i alla lägen blir hela arbetssituationen ett oavbrutet oreflekterat görande. Alla de teorier man fått sig till livs hinner inte göra sig hörda, erfarenheten och så-har-vi-alltid- gjort och allt som sitter i väggarna blir ensamma härskare.
Distansen, att få betrakta sin situation på avstånd tillsammans med andra och diskutera, sortera och förstå på nya sätt kan göra att nya perspektiv gör sig synliga, perspektiv som i sin tur gör att nya möligheter öppnas. För det behövs luft.
Men ingen annan kommer att se till att det finns tillräckligt med luft, lärarna måste ta makten över sin situation, våga se och våga pröva tillsammans med kollegor. Ta makten över den kollegiala tiden och hur vi använder den.

torsdag 7 oktober 2010

Tack för demokratin

Satt efter basgruppsmötet i samtal med andra basgruppsledare. samtalet gled in på pedagogik som kulturreproduktion. Känns befriande att kunna föra de samtalen samtidigt som det är lätt deprimerande att tänka på hur mitt bidrag till kulturreproduktionen kan se ut :( Fick hjälp att tänka i nya banor av P som menade att demokrati också måste reproduceras. Gick hela vägen från samtalet och tänkte på alla goda sidor i den kulturreproduktion jag medverkat i under hela mitt liv. det kändes bra, mycket bra :) tack P!
Vad är det för kulturer och strukturer vi reproducerar i skolan? Apropå våra svårigheter att hitta ingången, hur pratar man, hur tänker man.

söndag 15 augusti 2010

Lärarliv

Min egen skoltid är inget jag tänker på med glädje. Jag gick dit och gjorde det jag skulle. Det fungerade hyfsat under de första sex åren. Högstadietiden var värre, ständiga konflikter med lärare som ville att det skulle vara på ett visst sätt men aldrig kunde förklara varför. Jag hade lätt för att lära, gjorde aldrig en läxa och klarade mig genom att hänga med hyfsat på lektionerna. Fortsatte på gymnasiet där betygen snabbt dalade. Man var tvungen att jobba hemma. Första året gick sådär, andra året var jag i skolan fläckvis. Fredagar var extremt korta dagar så då brukade jag visa upp mig. Måndagar var också en bra dag. Det höll ända tills min mor fick veta att jag inte skulle få betyg i ett ämne. I trean samlade jag ihop mig rejält och tog studenten med bra betyg.

Vad som skulle hända efter gymnasiet hade jag ingen koll på. Jag jobbade i storkök och trivdes som fisken i vattnet. Efter ett år sa jag upp mig och bestämde mig för att läsa pedagogik på Stockholms universitet. Att det blev pedagogik var mest en slump, en kombination av 70-tal och min oförmåga att bestämma mig. Att det blev universitet överhuvudtaget berodde på 70-talsandan och att de flesta jag då umgicks med pluggade. Min mor läste också enstaka kurser universitet. Jag läste på halvfart och vikarierade i skolan för att jag skulle slippa ta studielån.

Att jobba i skolan var roligt, utmanande, kreativt och bjöd på motstånd. "Så har vi alltid gjort" var en inbjudan att tänka nytt. "Det går inte" och "Dom här barnen kan inte" ökade motivationen att hitta nya vägar. Min övertygelse var att om bara lärarna kunde förändras så skulle skolans problem lösas. Och en del lärare kunde uppriktigt sagt lämna in nycklarna direkt. Samtidigt var det svårt att tänka att jag själv var lärare, att jag var en av dem med tre orsaker till sitt yrkesval (juni, juli, augusti), att det kanske till och med syntes på mig att jag var lärare.

Jag fortsatte i skolan. Utbildade mig och blev BEHÖRIG lågstadielärare. Behörigheten öppnade dörrar, jag kunde söka jobb, inte bara ta det som blev över. Efter att ha arbetat med förberedelseklasser, svenska som andraspråk och resurs sökte jag mig till undervisning i grupper för elever med behov av särskilt stöd. Här fick man möjlighet att arbeta tätt tillsammans med andra och ta del av andras kunnande.
Under en period i mittten av 90-talet, jobbade jag tillsammans med Anita som är förskollärare. Vi sökte och fick ett stipendium som gjorde det möjligt för oss att åka till New York och delta i ett seminarium med Lorraine Monroe. Under en av dagarna diskuterade vi skolans policy och hur den framträder för eleverna. Vi fick i uppgift att göra en logga och skriva en slogan för vårt eget arbete. Anita och jag bestämde oss för devisen Change and Possibilities som vi skrev in i en uppåtsträvande, oregelbundet formad pil.

Change and Possibilities har följt mig sen dess. Jag har arbetat med olika åldersgrupper, i olika verksamheter, där jag haft olika roller. Jag har läst vidare, lärt mig mer om mitt yrke och om mina egna möjligheter i yrkesrollen inom det som i lärarutbildningen kallas det allmänna utbildningsområdet. Jag har upptäckt att ju mer jag lär mig desto mindre vet jag. Min strävan är att möta andra och mig själv med ödmjukhet och tilltro. Ödmjukhet inför det många gånger svåra uppdrag som ett lärararbete idag innebär men också en tilltro till vår förmåga att förändras och förändra och att se nya möjligheter.