fredag 8 oktober 2010

Lufttomt

Jag samtalade under dagen med flera lärare som berättade om undermåliga lokaler, grupper med extrem åldersmässig spridning, ingen planeringstid, språkförbistring och grupper som sakta men obönhörligt blir större och större. Betraktat från utsidan betyder det egentligen ingenting. Jag kan på ett förnuftsmässigt plan förklara brist på resurser, en elev mer eller mindre. . . . . Hade jag inte själv känt in på bara skinnet vad det betyder skulle jag inte förstå hur det påverkar mig som lärare och mina möjligheter att just då förstå och påverka vad som händer i klassrummet. Det hörs i rösterna och det syns på lärarnas spända kroppshållningar, lätt framåtlutade, undrande, frågande efter LÖSNINGEN på de till synes oöverstigliga problem man tampas med. Som att bada i havet och hålla nästippen precis ovanför vattenytan, det gäller att dra in luft när möjlighet ges, när som helst kan en våg komma och skölja över dig och göra det omöjligt att andas.
Och skoledningar tampas med samma hav, försöker att hålla sig med näsan ovanför vattenytan och förväntas av lärarna ta ansvar och presentera lösningar.
Vi pratade om handlingstvånget i undervisningssituationen, i alla möten med elever kanske, det där som gör att man här-och-nu måste ha kontroll, måste ingripa, måste hjälpa, måste lösa. Är det så att ju yngre barn desto större tryck? Om praktiken här-och-nu tar över och reptilhjärnan slår till i alla lägen blir hela arbetssituationen ett oavbrutet oreflekterat görande. Alla de teorier man fått sig till livs hinner inte göra sig hörda, erfarenheten och så-har-vi-alltid- gjort och allt som sitter i väggarna blir ensamma härskare.
Distansen, att få betrakta sin situation på avstånd tillsammans med andra och diskutera, sortera och förstå på nya sätt kan göra att nya perspektiv gör sig synliga, perspektiv som i sin tur gör att nya möligheter öppnas. För det behövs luft.
Men ingen annan kommer att se till att det finns tillräckligt med luft, lärarna måste ta makten över sin situation, våga se och våga pröva tillsammans med kollegor. Ta makten över den kollegiala tiden och hur vi använder den.

torsdag 7 oktober 2010

Tack för demokratin

Satt efter basgruppsmötet i samtal med andra basgruppsledare. samtalet gled in på pedagogik som kulturreproduktion. Känns befriande att kunna föra de samtalen samtidigt som det är lätt deprimerande att tänka på hur mitt bidrag till kulturreproduktionen kan se ut :( Fick hjälp att tänka i nya banor av P som menade att demokrati också måste reproduceras. Gick hela vägen från samtalet och tänkte på alla goda sidor i den kulturreproduktion jag medverkat i under hela mitt liv. det kändes bra, mycket bra :) tack P!
Vad är det för kulturer och strukturer vi reproducerar i skolan? Apropå våra svårigheter att hitta ingången, hur pratar man, hur tänker man.