Vad är professionell frihet?

Det talas om professionell frihet men vad betyder det egentligen? Är det frihet från andras inblandning i vad som händer i klassrummet? Är det frihet att göra egna tolkningar av läroplaner och styrdokument? Frihet att låta bli att följa upp den egna undervisningen?

Jag undrar.

Möjligheter

Skola och utbildning är ett område som stöts och blöts i många sammanhang just nu. Åsikterna om vad som kan, bör och ska göras för att effektivisera elevers lärande i den svenska skolan är många och just nu handlar det mycket om ordning och reda, utvärderingar och betyg och lärarens betydelse för elevernas lärande. Alla kan vara med i samtalet oavsett kunskaper och erfarenheter av skola och undervisning. Och det är väl bra, att det diskuteras och debatteras. Jag tror på utveckling och ett öppet samtal om läget i utbildningssektorn.

Jag försöker förstå varför vanliga lärare inte deltar i debatten i större utsträckning. Jag tänker på Astrid Pettersons badbollar och pingisbollar. Hon menade att om man har kunskap motsvarande en pingisboll så är ytan mot okunnigheten förhållandevis liten vilket illustrerar hur lite man vet om sin egen okunnighet. Om kunskaparna motsvaras av en badboll så är ytan mot okunnigheten större. Kunskapen om allt man inte vet blir större ju mer man kan och vet själv.
Lärare vet att det inte finns några enkla, snabba lösningar på de utmaningar och problem som skolan befinner sig i. Lärare har underförstådd kunskap, det som ibland också kallas tyst kunskap, om sin praktik. Och i skolan finns inga rutiner eller strukturer för att sätta gemensamma ord på den underförstådda kunskapen. Hur diskuterar man en praktik utan ett gemensamt språk?

Skolverkets Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisning har kritiserats för att inskränka lärares professionella frihet. Och det kan vara ett sätt att tänka om dem.
Ett annat sätt att tänka är att de Allmänna råden kan skapa faktiska möjligheter för lärare att diskutera undervisning tillsammans med kollegor och elever och på så sätt utveckla vårt yrkesspråk. Och det i sin tur skulle kunna bidra till utveckling av skolan. Men det gäller att vi står på oss och ställer krav på tid till att föra samtal, att vi använder tiden och att vi också höjer våra röster och deltar i debatten om skolan. Kanske skulle vi då få en mer nyanserad bild av skola och utbildning och ett samtal med större förankring i kunskaper om skolan och inte bara i åsikter och ideologi.

En inbjudan

Det är mycket nu. Ny läroplan med nya kunskapskrav, nya tankar och strukturer som ska implementeras och nya uppgifter som ska utföras. Det nya ställer krav på oss, krav som kanske innebär att vi måste göra det vi alltid gjort på nya sätt och tänka nytt om det vi gör. Tänka nytt och göra nytt.
Jag tänker att det nya är en inbjudan till oss lärare att vara med i samtalet om skolan, att debattera, diskutera och argumentera om vår vardag, om det som ligger oss närmast.

Om skolan ska utvecklas behöver lärarna ta plats på arenorna.

Apropå bedömning

Då, på 80-talet gick jag och många med mig en kurs som hette "En skola för alla". En av böckerna vi läste hette, om jag inte minns helt fel, "Bemöta eller bedöma". Tanken var att det som hände i mötet med eleverna var centralt för arbetet i skolan, vi skulle mötas och skapa relationer och underförstått, att bedöma eller döma var fult.
Idag är bedömning hett.  När bedömer vi? I vilket syfte?  Vilka verktyg använder vi? Hur kan eleven bli aktiv i sitt eget lärande genom bedömning? Hur kan vi arbeta med kamrat- och självbedömning? Hur kan bedömning användas för att stärka elevens lärande? Det skulle knappast vara möjligt att föra fram tankar om en betygsfri grundskola i dagens klimat.
Det är någonting som kliar inne i mig i samband med bedömningsdiskussionen. Jag förstår argumenten, jag förstår grundtankarna som visar på bedömningens funktion i lärandet och jag tar till mig den vetenskapliga kunskapen om bedömning men det är ändå någonting som gnager.
Hur skulle jag agera om jag var elev i grundskolan idag? Skulle jag finna mig i att bli bedömd vid alla möjliga och omöjliga tillfällen? Skulle jag ställa upp på de formulerade målbeskrivningarna och bilder av slutmålet för kunskapsarbetet? Skulle det finnas utrymme för mig att andas, att göra något som kanske just då bedöms som helt oviktigt för lärandet? Eller förväntas jag hela tiden vara och agera ändamålsenligt och rationellt?
Jag tror att det som gnager i mig är just det här antagandet att vi människor är rationella och målinriktade och att vi lär rationellt och ändamålsenligt. Som pärlor på ett litet snöre betar vi av det ena momentet efter det andra på vår väg mot MÅLET, ett mål som alltid befinner sig på lagom avstånd. I det avseendet riskerar bedömningsarbetet att få en disciplinerande funktion. Finns det utrymme för en elev som inte finner sig, som slår bakut och har andra tankar om vad som just då är viktigt?
Jag tror att det också behövs utrymme för helt irrelevanta, ineffektiva och ologiska aktiviteter och tankar i skolan. Jag tror att det är då vi hittar nya ingångar, ser nya möjligheter och får nya perspektiv på oss själva och omvärlden och det måste väl också betraktas som lärande.

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

I Skollagens första kapitel står att verksamheten i skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vems erfarenhet är det som avses? Lärares? Elevers?
Erfarenhet kan vara en tillgång som underlättar det dagliga arbetet eftersom vi inte behöver börja från början varje gång vi ställs inför en arbetsuppgift.
Erfarenhet som blir som blir prövad, som blir beprövad och som övergår i rutin kan också vara en kvarnsten, ett hinder för att tänka nytt när nytänkande är det som krävs i takt med att samhälle och skola förändras.

Ett citat

"Teachers are the midwives of that knowledge society. Without them, or their competence, the future will be malformed and stillborn."
Andy Hargreaves och Ivor Goodson slår huvudet på spiken, igen. Kunde inte ha uttryckt det bättre själv :)

Stödjande strukturer

Det är mycket som känns nytt nu när terminen är igång och vi fått en ny läroplan. Vi ska göra LPP:er, bedömningar och dokumentationer. Hur gör man?
Jag tänker att det mesta har vi gjort förut. Lärarjobbets kärna är ju undervisning; att planera, genomföra och utvärdera undervisning tillsammans med andra, både elever och andra lärare. Men nu måste vi ta vår utgångspunkt i de nya styrdokumenten och tänka i delvis nya banor, tillsammans med kollegor och elever, kanske i större utsträckning än förut.
I andraspråksundervisning talar man om "scaffolding". Förenklat handlar det om att det i undervisningen finns strukturer som stödjer och underlättar elevernas språkutveckling. Man skulle kunna tänka på mallar för LPP på liknande sätt, de är stödjande strukturer i vårt arbete. De hjälper oss att hitta startpunkterna för undervisningen i styrdokumenten och de hjälper oss att ställa in siktet. Vart är vi på väg? De är ett ett stöd när vi funderar över hur vi ska arbeta för att ge eleverna möjlighet att utvecklas i sitt lärande och hur de ska visa vad de kan. Var är vi? Med ökade krav på dokumentation kan de också vara ett stöd i dokumenterandet av elevernas lärande och hjälpa oss pedagoger att se vad vi behöver utveckla i vår undervisning. Vad är nästa steg?
För att kunna använda en mall som en stödjande struktur behövs ett kollektivt samtal om undervisning bland oss lärare. Ett sådant samtal är inte gjort i en handvändning och låter sig ingalunda pressas in i en given form. För att samtalet ska kunna ta sin rättmätiga plats behövs stödjande strukturer till exempel en öronmärkt tid, stimulans, tankehjälp och lite luft. Om arbetet begränsas till att "göra LPP:er", så fungerar inte längre strukturen stödjande. Då har strukturen blivit en tvångströja.

Jag gillar LGR 11

Jag gillar LGR 11.
Jag gillar upplägget, det är tydligt. Jag gillar tydlighet.
Jag gillar att man uttrycker de långsiktiga målen som förmågor, att man tänker att eleverna ska använda sina kunskaper.
Jag gillar att kunskapskrav och förmågor hänger ihop.