Möjligheter

Skola och utbildning är ett område som stöts och blöts i många sammanhang just nu. Åsikterna om vad som kan, bör och ska göras för att effektivisera elevers lärande i den svenska skolan är många och just nu handlar det mycket om ordning och reda, utvärderingar och betyg och lärarens betydelse för elevernas lärande. Alla kan vara med i samtalet oavsett kunskaper och erfarenheter av skola och undervisning. Och det är väl bra, att det diskuteras och debatteras. Jag tror på utveckling och ett öppet samtal om läget i utbildningssektorn.

Jag försöker förstå varför vanliga lärare inte deltar i debatten i större utsträckning. Jag tänker på Astrid Pettersons badbollar och pingisbollar. Hon menade att om man har kunskap motsvarande en pingisboll så är ytan mot okunnigheten förhållandevis liten vilket illustrerar hur lite man vet om sin egen okunnighet. Om kunskaparna motsvaras av en badboll så är ytan mot okunnigheten större. Kunskapen om allt man inte vet blir större ju mer man kan och vet själv.
Lärare vet att det inte finns några enkla, snabba lösningar på de utmaningar och problem som skolan befinner sig i. Lärare har underförstådd kunskap, det som ibland också kallas tyst kunskap, om sin praktik. Och i skolan finns inga rutiner eller strukturer för att sätta gemensamma ord på den underförstådda kunskapen. Hur diskuterar man en praktik utan ett gemensamt språk?

Skolverkets Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisning har kritiserats för att inskränka lärares professionella frihet. Och det kan vara ett sätt att tänka om dem.
Ett annat sätt att tänka är att de Allmänna råden kan skapa faktiska möjligheter för lärare att diskutera undervisning tillsammans med kollegor och elever och på så sätt utveckla vårt yrkesspråk. Och det i sin tur skulle kunna bidra till utveckling av skolan. Men det gäller att vi står på oss och ställer krav på tid till att föra samtal, att vi använder tiden och att vi också höjer våra röster och deltar i debatten om skolan. Kanske skulle vi då få en mer nyanserad bild av skola och utbildning och ett samtal med större förankring i kunskaper om skolan och inte bara i åsikter och ideologi.

En inbjudan

Det är mycket nu. Ny läroplan med nya kunskapskrav, nya tankar och strukturer som ska implementeras och nya uppgifter som ska utföras. Det nya ställer krav på oss, krav som kanske innebär att vi måste göra det vi alltid gjort på nya sätt och tänka nytt om det vi gör. Tänka nytt och göra nytt.
Jag tänker att det nya är en inbjudan till oss lärare att vara med i samtalet om skolan, att debattera, diskutera och argumentera om vår vardag, om det som ligger oss närmast.

Om skolan ska utvecklas behöver lärarna ta plats på arenorna.

Apropå bedömning

Då, på 80-talet gick jag och många med mig en kurs som hette "En skola för alla". En av böckerna vi läste hette, om jag inte minns helt fel, "Bemöta eller bedöma". Tanken var att det som hände i mötet med eleverna var centralt för arbetet i skolan, vi skulle mötas och skapa relationer och underförstått, att bedöma eller döma var fult.
Idag är bedömning hett.  När bedömer vi? I vilket syfte?  Vilka verktyg använder vi? Hur kan eleven bli aktiv i sitt eget lärande genom bedömning? Hur kan vi arbeta med kamrat- och självbedömning? Hur kan bedömning användas för att stärka elevens lärande? Det skulle knappast vara möjligt att föra fram tankar om en betygsfri grundskola i dagens klimat.
Det är någonting som kliar inne i mig i samband med bedömningsdiskussionen. Jag förstår argumenten, jag förstår grundtankarna som visar på bedömningens funktion i lärandet och jag tar till mig den vetenskapliga kunskapen om bedömning men det är ändå någonting som gnager.
Hur skulle jag agera om jag var elev i grundskolan idag? Skulle jag finna mig i att bli bedömd vid alla möjliga och omöjliga tillfällen? Skulle jag ställa upp på de formulerade målbeskrivningarna och bilder av slutmålet för kunskapsarbetet? Skulle det finnas utrymme för mig att andas, att göra något som kanske just då bedöms som helt oviktigt för lärandet? Eller förväntas jag hela tiden vara och agera ändamålsenligt och rationellt?
Jag tror att det som gnager i mig är just det här antagandet att vi människor är rationella och målinriktade och att vi lär rationellt och ändamålsenligt. Som pärlor på ett litet snöre betar vi av det ena momentet efter det andra på vår väg mot MÅLET, ett mål som alltid befinner sig på lagom avstånd. I det avseendet riskerar bedömningsarbetet att få en disciplinerande funktion. Finns det utrymme för en elev som inte finner sig, som slår bakut och har andra tankar om vad som just då är viktigt?
Jag tror att det också behövs utrymme för helt irrelevanta, ineffektiva och ologiska aktiviteter och tankar i skolan. Jag tror att det är då vi hittar nya ingångar, ser nya möjligheter och får nya perspektiv på oss själva och omvärlden och det måste väl också betraktas som lärande.