Lufttomt

Jag samtalade under dagen med flera lärare som berättade om undermåliga lokaler, grupper med extrem åldersmässig spridning, ingen planeringstid, språkförbistring och grupper som sakta men obönhörligt blir större och större. Betraktat från utsidan betyder det egentligen ingenting. Jag kan på ett förnuftsmässigt plan förklara brist på resurser, en elev mer eller mindre. . . . . Hade jag inte själv känt in på bara skinnet vad det betyder skulle jag inte förstå hur det påverkar mig som lärare och mina möjligheter att just då förstå och påverka vad som händer i klassrummet. Det hörs i rösterna och det syns på lärarnas spända kroppshållningar, lätt framåtlutade, undrande, frågande efter LÖSNINGEN på de till synes oöverstigliga problem man tampas med. Som att bada i havet och hålla nästippen precis ovanför vattenytan, det gäller att dra in luft när möjlighet ges, när som helst kan en våg komma och skölja över dig och göra det omöjligt att andas.

Och skoledningar tampas med samma hav, försöker att hålla sig med näsan ovanför vattenytan och förväntas av lärarna ta ansvar och presentera lösningar.

Vi pratade om handlingstvånget i undervisningssituationen, i alla möten med elever kanske, det där som gör att man här-och-nu måste ha kontroll, måste ingripa, måste hjälpa, måste lösa. Är det så att ju yngre barn desto större tryck? Om praktiken här-och-nu tar över och reptilhjärnan slår till i alla lägen blir hela arbetssituationen ett oavbrutet oreflekterat görande. Alla de teorier man fått sig till livs hinner inte göra sig hörda, erfarenheten och så-har-vi-alltid- gjort och allt som sitter i väggarna blir ensamma härskare.

Distansen, att få betrakta sin situation på avstånd tillsammans med andra och diskutera, sortera och förstå på nya sätt kan göra att nya perspektiv gör sig synliga, perspektiv som i sin tur gör att nya möligheter öppnas. För det behövs luft.

Men ingen annan kommer att se till att det finns tillräckligt med luft, lärarna måste ta makten över sin situation, våga se och våga pröva tillsammans med kollegor. Ta makten över den kollegiala tiden och hur vi använder den.

Tack för demokratin

Satt efter basgruppsmötet i samtal med andra basgruppsledare. samtalet gled in på pedagogik som kulturreproduktion. Känns befriande att kunna föra de samtalen samtidigt som det är lätt deprimerande att tänka på hur mitt bidrag till kulturreproduktionen kan se ut :( Fick hjälp att tänka i nya banor av P som menade att demokrati också måste reproduceras. Gick hela vägen från samtalet och tänkte på alla goda sidor i den kulturreproduktion jag medverkat i under hela mitt liv. det kändes bra, mycket bra :) tack P!

Vad är det för kulturer och strukturer vi reproducerar i skolan? Apropå våra svårigheter att hitta ingången, hur pratar man, hur tänker man.

Lärarliv

Min egen skoltid är inget jag tänker på med glädje. Jag gick dit och gjorde det jag skulle. Det fungerade hyfsat under de första sex åren. Högstadietiden var värre, ständiga konflikter med lärare som ville att det skulle vara på ett visst sätt men aldrig kunde förklara varför. Jag hade lätt för att lära, gjorde aldrig en läxa och klarade mig genom att hänga med hyfsat på lektionerna. Fortsatte på gymnasiet där betygen snabbt dalade. Man var tvungen att jobba hemma. Första året gick sådär, andra året var jag i skolan fläckvis. Fredagar var extremt korta dagar så då brukade jag visa upp mig. Måndagar var också en bra dag. Det höll ända tills min mor fick veta att jag inte skulle få betyg i ett ämne. I trean samlade jag ihop mig rejält och tog studenten med bra betyg.

Vad som skulle hända efter gymnasiet hade jag ingen koll på. Jag jobbade i storkök och trivdes som fisken i vattnet. Efter ett år sa jag upp mig och bestämde mig för att läsa pedagogik på Stockholms universitet. Att det blev pedagogik var mest en slump, en kombination av 70-tal och min oförmåga att bestämma mig. Att det blev universitet överhuvudtaget berodde på 70-talsandan och att de flesta jag då umgicks med pluggade. Min mor läste också enstaka kurser universitet. Jag läste på halvfart och vikarierade i skolan för att jag skulle slippa ta studielån.

Att jobba i skolan var roligt, utmanande, kreativt och bjöd på motstånd. "Så har vi alltid gjort" var en inbjudan att tänka nytt. "Det går inte" och "Dom här barnen kan inte" ökade motivationen att hitta nya vägar. Min övertygelse var att om bara lärarna kunde förändras så skulle skolans problem lösas. Och en del lärare kunde uppriktigt sagt lämna in nycklarna direkt. Samtidigt var det svårt att tänka att jag själv var lärare, att jag var en av dem med tre orsaker till sitt yrkesval (juni, juli, augusti), att det kanske till och med syntes på mig att jag var lärare.

Jag fortsatte i skolan. Utbildade mig och blev BEHÖRIG lågstadielärare. Behörigheten öppnade dörrar, jag kunde söka jobb, inte bara ta det som blev över. Efter att ha arbetat med förberedelseklasser, svenska som andraspråk och resurs sökte jag mig till undervisning i grupper för elever med behov av särskilt stöd. Här fick man möjlighet att arbeta tätt tillsammans med andra och ta del av andras kunnande.
Under en period i mittten av 90-talet, jobbade jag tillsammans med Anita som är förskollärare. Vi sökte och fick ett stipendium som gjorde det möjligt för oss att åka till New York och delta i ett seminarium med Lorraine Monroe. Under en av dagarna diskuterade vi skolans policy och hur den framträder för eleverna. Vi fick i uppgift att göra en logga och skriva en slogan för vårt eget arbete. Anita och jag bestämde oss för devisen Change and Possibilities som vi skrev in i en uppåtsträvande, oregelbundet formad pil.

Change and Possibilities har följt mig sen dess. Jag har arbetat med olika åldersgrupper, i olika verksamheter, där jag haft olika roller. Jag har läst vidare, lärt mig mer om mitt yrke och om mina egna möjligheter i yrkesrollen inom det som i lärarutbildningen kallas det allmänna utbildningsområdet. Jag har upptäckt att ju mer jag lär mig desto mindre vet jag. Min strävan är att möta andra och mig själv med ödmjukhet och tilltro. Ödmjukhet inför det många gånger svåra uppdrag som ett lärararbete idag innebär men också en tilltro till vår förmåga att förändras och förändra och att se nya möjligheter.