Min egen skoltid är inget jag tänker på med glädje. Jag gick dit och gjorde det jag skulle. Det fungerade hyfsat under de första sex åren. Högstadietiden var värre, ständiga konflikter med lärare som ville att det skulle vara på ett visst sätt men aldrig kunde förklara varför. Jag hade lätt för att lära, gjorde aldrig en läxa och klarade mig genom att hänga med hyfsat på lektionerna. Fortsatte på gymnasiet där betygen snabbt dalade. Man var tvungen att jobba hemma. Första året gick sådär, andra året var jag i skolan fläckvis. Fredagar var extremt korta dagar så då brukade jag visa upp mig. Måndagar var också en bra dag. Det höll ända tills min mor fick veta att jag inte skulle få betyg i ett ämne. I trean samlade jag ihop mig rejält och tog studenten med bra betyg.
Vad som skulle hända efter gymnasiet hade jag ingen koll på. Jag jobbade i storkök och trivdes som fisken i vattnet. Efter ett år sa jag upp mig och bestämde mig för att läsa pedagogik på Stockholms universitet. Att det blev pedagogik var mest en slump, en kombination av 70-tal och min oförmåga att bestämma mig. Att det blev universitet överhuvudtaget berodde på 70-talsandan och att de flesta jag då umgicks med pluggade. Min mor läste också enstaka kurser universitet. Jag läste på halvfart och vikarierade i skolan för att jag skulle slippa ta studielån.
Att jobba i skolan var roligt, utmanande, kreativt och bjöd på motstånd. "Så har vi alltid gjort" var en inbjudan att tänka nytt. "Det går inte" och "Dom här barnen kan inte" ökade motivationen att hitta nya vägar. Min övertygelse var att om bara lärarna kunde förändras så skulle skolans problem lösas. Och en del lärare kunde uppriktigt sagt lämna in nycklarna direkt. Samtidigt var det svårt att tänka att jag själv var lärare, att jag var en av dem med tre orsaker till sitt yrkesval (juni, juli, augusti), att det kanske till och med syntes på mig att jag var lärare.
Jag fortsatte i skolan. Utbildade mig och blev BEHÖRIG lågstadielärare. Behörigheten öppnade dörrar, jag kunde söka jobb, inte bara ta det som blev över. Efter att ha arbetat med förberedelseklasser, svenska som andraspråk och resurs sökte jag mig till undervisning i grupper för elever med behov av särskilt stöd. Här fick man möjlighet att arbeta tätt tillsammans med andra och ta del av andras kunnande.
Under en period i mittten av 90-talet, jobbade jag tillsammans med Anita som är förskollärare. Vi sökte och fick ett stipendium som gjorde det möjligt för oss att åka till New York och delta i ett seminarium med Lorraine Monroe. Under en av dagarna diskuterade vi skolans policy och hur den framträder för eleverna. Vi fick i uppgift att göra en logga och skriva en slogan för vårt eget arbete. Anita och jag bestämde oss för devisen Change and Possibilities som vi skrev in i en uppåtsträvande, oregelbundet formad pil.
Change and Possibilities har följt mig sen dess. Jag har arbetat med olika åldersgrupper, i olika verksamheter, där jag haft olika roller. Jag har läst vidare, lärt mig mer om mitt yrke och om mina egna möjligheter i yrkesrollen inom det som i lärarutbildningen kallas det allmänna utbildningsområdet. Jag har upptäckt att ju mer jag lär mig desto mindre vet jag. Min strävan är att möta andra och mig själv med ödmjukhet och tilltro. Ödmjukhet inför det många gånger svåra uppdrag som ett lärararbete idag innebär men också en tilltro till vår förmåga att förändras och förändra och att se nya möjligheter.
