Och skoledningar tampas med samma hav, försöker att hålla sig med näsan ovanför vattenytan och förväntas av lärarna ta ansvar och presentera lösningar.
Vi pratade om handlingstvånget i undervisningssituationen, i alla möten med elever kanske, det där som gör att man här-och-nu måste ha kontroll, måste ingripa, måste hjälpa, måste lösa. Är det så att ju yngre barn desto större tryck? Om praktiken här-och-nu tar över och reptilhjärnan slår till i alla lägen blir hela arbetssituationen ett oavbrutet oreflekterat görande. Alla de teorier man fått sig till livs hinner inte göra sig hörda, erfarenheten och så-har-vi-alltid- gjort och allt som sitter i väggarna blir ensamma härskare.
Distansen, att få betrakta sin situation på avstånd tillsammans med andra och diskutera, sortera och förstå på nya sätt kan göra att nya perspektiv gör sig synliga, perspektiv som i sin tur gör att nya möligheter öppnas. För det behövs luft.
Men ingen annan kommer att se till att det finns tillräckligt med luft, lärarna måste ta makten över sin situation, våga se och våga pröva tillsammans med kollegor. Ta makten över den kollegiala tiden och hur vi använder den.