Apropå bedömning

Då, på 80-talet gick jag och många med mig en kurs som hette "En skola för alla". En av böckerna vi läste hette, om jag inte minns helt fel, "Bemöta eller bedöma". Tanken var att det som hände i mötet med eleverna var centralt för arbetet i skolan, vi skulle mötas och skapa relationer och underförstått, att bedöma eller döma var fult.
Idag är bedömning hett.  När bedömer vi? I vilket syfte?  Vilka verktyg använder vi? Hur kan eleven bli aktiv i sitt eget lärande genom bedömning? Hur kan vi arbeta med kamrat- och självbedömning? Hur kan bedömning användas för att stärka elevens lärande? Det skulle knappast vara möjligt att föra fram tankar om en betygsfri grundskola i dagens klimat.
Det är någonting som kliar inne i mig i samband med bedömningsdiskussionen. Jag förstår argumenten, jag förstår grundtankarna som visar på bedömningens funktion i lärandet och jag tar till mig den vetenskapliga kunskapen om bedömning men det är ändå någonting som gnager.
Hur skulle jag agera om jag var elev i grundskolan idag? Skulle jag finna mig i att bli bedömd vid alla möjliga och omöjliga tillfällen? Skulle jag ställa upp på de formulerade målbeskrivningarna och bilder av slutmålet för kunskapsarbetet? Skulle det finnas utrymme för mig att andas, att göra något som kanske just då bedöms som helt oviktigt för lärandet? Eller förväntas jag hela tiden vara och agera ändamålsenligt och rationellt?
Jag tror att det som gnager i mig är just det här antagandet att vi människor är rationella och målinriktade och att vi lär rationellt och ändamålsenligt. Som pärlor på ett litet snöre betar vi av det ena momentet efter det andra på vår väg mot MÅLET, ett mål som alltid befinner sig på lagom avstånd. I det avseendet riskerar bedömningsarbetet att få en disciplinerande funktion. Finns det utrymme för en elev som inte finner sig, som slår bakut och har andra tankar om vad som just då är viktigt?
Jag tror att det också behövs utrymme för helt irrelevanta, ineffektiva och ologiska aktiviteter och tankar i skolan. Jag tror att det är då vi hittar nya ingångar, ser nya möjligheter och får nya perspektiv på oss själva och omvärlden och det måste väl också betraktas som lärande.